Känner hur tvången är tillbaka.
Desinfekterat händerna 5 ggr senaste tio minuterna..
Tankar om fötter dyker upp och stör mig igen.
Typ mamma satt brevid, la ena benet över de andra foten mot mig.. kände obehaget suga tag i mig.
Jag vill inte glida tillbaka. Har kommit så pass långt
vill inte fastna i den misären igen
Klarar inte av alla tvång alla tankar, att inte kunna vara som ''alla andra''
Jag är så fruktansvärt rädd att glida tillbaka.

Fast okey, har känt obehag inför fötter sen barnsben..
men det som ska räknas som fobi började väl i åttan.. då ja Micke var tvungen att hjälpa mig, det extrema tvättandet började och jag skrek till han av stolthet efter jag hade rört foten utan att känna tvättbehag. Dock kunde jag fortfarande vara barfota, sätta på mig strumpor själv och låta micke sova utan strumpor..
Det stannade väl på det här stadiet ganska länge.
Ettan i gymnasiet började det extrema.. Allt började efter läkarens uttallande om mig.. Då jag började må sämre igen..
Jag kommer inte ihåg hur/varför men jag klarade inte av att fixa strumpor/leggins eller knyta skorna själv. Det var saker som blev omöjliga.

I tvåan gick det beyond extreme, kunde inte längre sitta på golv utan hemska tankar, ta upp saker från golv gick inte heller. började vara jättenoga med vart mina kläder hade legat så de inte var nära golvet eller liknande. Tappa jag en tröja kunde jag inte använda den. Fick panik och grät. Om mamma rörde mig efter att ha rört golvet/skor dyl. skrek och grät jag, paniken slog ut allt annat. Vet inte hur många gånger jag har bråkat och slagits med familjen över det här. Den ständiga tvättningen vart jobbig med. I ettan var det tvång att tvätta händerna efter varje lektion, för pennan kunde ha kommit åt något som kommit åt något som hade med fötter att göra.
Om nåt mot förmodan kom åt mig som hade med fötter att göra så tvättade jag mig extremt länge och hade panikkänningar i timmae ibland även dagen efter.
Händer och kropp vart giftiga.

I tvåan var även när jag ''kom ut'' med min fobi, vart väl hånad från väldigt många håll. För va fan är farligt med fötter? Tönt var jag, dags att växa upp och ge sig. Från annat håll vart det acceptans och till viss del förståelse.. För ingen som har varit i den sitsen kan inte förstå. Milla och Jessie måste jag ju säga var ett väldigt stort stöd och förstående. Ställde upp och hjälpte med saker, något jag uppskattar nå enormt idag <3 bäst är ni <3

Det känns så jävla förnedrande att sitta och skriva om det, att prata om det.
Jag är frisk säger de, men de säger även att det är som ett missbruk ett felsteg/tanke kan vara avgörande.
Trean (det här året) har varit ett av de värre med. Men kommer även ihåg i sommras när jag gick barfota första gången, mer än mellan husvagnen och vattnet. Var väl barfota i ca två timmar då. Något som var så enormt stort för mig. Sen oxå det här året eller förra, tror det var förra så slutade jag klara av att kolla på fötter, i reklam på bilder i verkligheten. Ansiktet och händer vart giftiga då. Satt någon i soffan och var barfota/hål i strumpan var de tvungna att täcka över fötterna.. Klarade knappt av att kolla på mina egna spelade ingen roll om det var skor eller barfota.

Gjorde många små framsteg den här hösten. Som jag är fruktansvärt stolt över. Det betyder mycket för mig att jag har klarat mig igenom det här.
Blev även "frisk" efter några timmars intensiv kbt. Men nu just idag oroar jag mig, oroar mig för att leva i det fängelse som min hjärna satte mig i. Oroar mig för att bli så sjuk som jag faktiskt var. Jag klarade inte av att leva ett normalt liv. Fobin hindrade mig från många saker. Sen att jag alltid var tvungen att ha någon hemma när jag duscha. Inte kunde ta med mig extra byxor/strumpor har hindrat mig från mycket.

Jag vet inte, känns som att de som läser detta kommer "hum.. so what? lev med det. Det var inte ens allvarligt!"
Men för mig var det allvarligt, för mig var det nästan hela mitt liv.

Jag blir hemskt berörd av att skriva det här, det är fruktansvärt jobbigt ångest och panikkänslorna gör sig påminda. Kämpar för att hålla tillbaka tårarna. Jag får inte hamna där igen, jag har kommit såhär långt..


Jag är rädd.. fruktansvärt jävla rädd..
För den här gången finns det ingen hjälp att få när jag faller..


Detta är så enormt jävla personligt. Vill ni bara håna, gör det någonannanstans.
Det här är jag, mitt liv så ärligt det kan bli.
Like it or leave it