För just nu orkar inte jag.

Jag orkar inte att hon förstör för mig, hon menar så väl men är påväg att krossa det.
Det får inte krossas.
1 månad, som förra gången. Nu tvivlar jag, nu är jag rädd.
Jag vill inte förlora dig, jag behöver dig.

Jag önskar så att du var här inatt.
Syftet skiter jag i.

Jag faller ner igen, det är svårt att hitta en mening.
Jag är lycklig, men inte.
Det som hände i lördags skrämmer mig, det var inte jag. Jag skulle aldirg ha gjort så/gett förslaget.
Jag förändras, jag gillar det inte.
Kan ingen hålla mig tillbaka?
Hitta den gamla Milla?

Tror att lite av min ångest kommer från att jag träffade DiVera. Han påminner om allt som var, den människan jag var.
De människor jag hade i mitt liv, det liv jag levde.
Kan inte hjälpa det, men jag saknar det.
Saknar mina motivationer, jag ville något. Något stort.
Saknar min styrka att stå upp för mig själv, vad jag tyckte och tänkte.
Det fanns ingen som kunde trycka ner mig ostraffat. (utom X då..) men det var skillnad, han var nästan hela mitt liv.
Varför försvann allt det vackra ifrån mig?
Varför förstörde jag det?
Varför förstörde jag det vackraste jag har haft?
Det livet kanske inte var mycket att leva för, men det var allt jag hade. Allt jag kände till.

Men tolka rätt, jag gillar där jag är nu. Jag gillar mina vänner, min pojke. Men jag kan inte låta bli att tänka bakåt.
De åren, de var de viktigaste i mitt liv.

bajs, jag går och begraver mig i en film


(kopierat från min likström..)