Eh, för mycket tankar..
vill ha någon nära inatt
bara ha ett par armar om mig
något som gör en lugn
vill ha ett par ögon att se in i när jag vaknar
någons kind att smeka mjukt
känna tryggheten i dens andetag
få veta att man lever igen
För att världen kan äta bajs idag.
*ja jag är mogen*
Jag behöver en paus, en paus från den här hålan och livet här.
Behöver vara i stan med folk som gör min dag lättare <3
Tolka mig rätt, jag älskar min familj osv.
Och egentligen gillar jag att bo här ute, det är lugnt litet och mycket natur.
Men det är ju just det, de ligger i ödemarken och du är helt socialt isolerad.
Jag vet inte är kluven som fan.. Vill inget annat än flytta in till stan och ha mitt eget space, men vill ju inte lämna allt här. Fast efter körkortet blir det jobbsök och förhoppningsvis flytt :)
Det är dags nu, jag är fri från min fobi jag skulle nog klara av det.. dock kan jag varken tvätta eller laga mat. xD
äh jag vet inte, känns som långt fram.
men jag måste tänka framåt nu, jag kan inte fastna här.
känner press på mig att göra saker med mitt liv nu som: klara skolan, fixa jobb, pojkvän, KÖRKORT, bli något.
okey allt utom ett är logiskt. men den pressen vet jag vart den kommer från. men det är ingen press egentligen.
Men det är just det, pojkvän vill jag ha en?
Jag vill ha någon som förstår mig när jag bryter ihop eller blir sådär barnsligt lycklig, någon att hålla om om natten, kramas lite extra med. Någon som finns där, bara lite mer än en vän. Men behöver man en pojkvän till det egentligen?
Jag vet faktiskt inte, kan känna att jag har vänner som skulle kunna spendera en hel natt med att låta mig gråta och jag skulle göra desamma för de. Men det blir ju inte ett kärleksförhållande för det. Men visst, skulle vara skönt att ha någon att älska lite extra. Eller vakna upp brevid och smeka dess kind, jag vet inte skulle vara så skönt att ha någon samtidigt inte. Jag skrämmer bort de, de lessnar. Jag förstår de, jag står inte ut med mig själv hur ska någon annan kunna göra det? Jag vet inte samtidigt som jag skulle vilja ha någon så skrämmer det mig nå så fruktansvärt. Att behöva släppa in någon i mitt liv, låta den veta allt som pågår. Jag förstår att folk drar, det är inget konstigt med det. Jag förstår inte ens att jag inte har dragit än.. Nej men skrämmer inte det er? Att en annan människa ska släppas in så mycket i era liv så att den verkligen förstår er?
Fast jag vet inte det som skrämmer mig mest är nog ändå att bli lämnad, kvar ensam.. Att ha släppt in någon så pass för att den sedan ska sticka.. De drar alltid, så det är.. Att ha öppnat sig för en människa är läskigt nog, att den sedan ska veta allt när den har stuckit är ännu värre..
så personligt detta vart.. Nej men jag är som sagt kluven, skulle vara såå skönt att ha någon men ja..
usch känns som att jag kommer bli dömd nu xD menmen mina känslor/åsikter..
eh ja..
Sandviken imorgon det blir nice :)
fan vad långt det här vart, credz till den som pallade läsa..
bara ha ett par armar om mig
något som gör en lugn
vill ha ett par ögon att se in i när jag vaknar
någons kind att smeka mjukt
känna tryggheten i dens andetag
få veta att man lever igen
För att världen kan äta bajs idag.
*ja jag är mogen*
Jag behöver en paus, en paus från den här hålan och livet här.
Behöver vara i stan med folk som gör min dag lättare <3
Tolka mig rätt, jag älskar min familj osv.
Och egentligen gillar jag att bo här ute, det är lugnt litet och mycket natur.
Men det är ju just det, de ligger i ödemarken och du är helt socialt isolerad.
Jag vet inte är kluven som fan.. Vill inget annat än flytta in till stan och ha mitt eget space, men vill ju inte lämna allt här. Fast efter körkortet blir det jobbsök och förhoppningsvis flytt :)
Det är dags nu, jag är fri från min fobi jag skulle nog klara av det.. dock kan jag varken tvätta eller laga mat. xD
äh jag vet inte, känns som långt fram.
men jag måste tänka framåt nu, jag kan inte fastna här.
känner press på mig att göra saker med mitt liv nu som: klara skolan, fixa jobb, pojkvän, KÖRKORT, bli något.
okey allt utom ett är logiskt. men den pressen vet jag vart den kommer från. men det är ingen press egentligen.
Men det är just det, pojkvän vill jag ha en?
Jag vill ha någon som förstår mig när jag bryter ihop eller blir sådär barnsligt lycklig, någon att hålla om om natten, kramas lite extra med. Någon som finns där, bara lite mer än en vän. Men behöver man en pojkvän till det egentligen?
Jag vet faktiskt inte, kan känna att jag har vänner som skulle kunna spendera en hel natt med att låta mig gråta och jag skulle göra desamma för de. Men det blir ju inte ett kärleksförhållande för det. Men visst, skulle vara skönt att ha någon att älska lite extra. Eller vakna upp brevid och smeka dess kind, jag vet inte skulle vara så skönt att ha någon samtidigt inte. Jag skrämmer bort de, de lessnar. Jag förstår de, jag står inte ut med mig själv hur ska någon annan kunna göra det? Jag vet inte samtidigt som jag skulle vilja ha någon så skrämmer det mig nå så fruktansvärt. Att behöva släppa in någon i mitt liv, låta den veta allt som pågår. Jag förstår att folk drar, det är inget konstigt med det. Jag förstår inte ens att jag inte har dragit än.. Nej men skrämmer inte det er? Att en annan människa ska släppas in så mycket i era liv så att den verkligen förstår er?
Fast jag vet inte det som skrämmer mig mest är nog ändå att bli lämnad, kvar ensam.. Att ha släppt in någon så pass för att den sedan ska sticka.. De drar alltid, så det är.. Att ha öppnat sig för en människa är läskigt nog, att den sedan ska veta allt när den har stuckit är ännu värre..
så personligt detta vart.. Nej men jag är som sagt kluven, skulle vara såå skönt att ha någon men ja..
usch känns som att jag kommer bli dömd nu xD menmen mina känslor/åsikter..
eh ja..
Sandviken imorgon det blir nice :)
fan vad långt det här vart, credz till den som pallade läsa..
Kommentarer
Postat av: ch
Du får skaffa en slav som tvättar och lagar mat åt dig ;D
Trackback
