Spenderat hela dagen ute på altanen med bra sällskap kaffe och cigaretter. Njöt av livet till fullo. Winnerbäck i bakgrunden och kändes som att vad som helst skulle kunna hända utan att det skulle dra ner en.

Ja, vad som helst förutom det här. Det är så fel på så många olika plan, så orättvist. Jag vet inte, går inte riktigt att förklara med ord. Inte med något än så länge.

FAAAAAAAAAAN!

Hur fan kan det här hända, jag förstår inte. Jag vill inte ta in, jag vill inte förlora allt detta. Trots allt så är det en stor del av mig.

Orkar inte gråta, orkar inte göra något.

Tog en springtur, hjälpte för stunden. Nu då? kan inte direkt ut i skogen här bakom och springa, inte när vargarna syns i trakterna. Musiken får nog ta bort mina tankar ikv.

Nej, det är bara att hoppas att det känns lite bättre imorgon.